Fy för att säga hejdå på flygplatser

Att säga hejdå på flygplatsen måste vara bland det jobbigaste som finns. Och att behöva göra det för fjärde gången på mindre än ett år är ingen lek. Nu kanske jag låter fjantig eftersom det bara är två månader kvar tills jag kommer hem men det gör inte saken så mycket lättare. Varje gång jag måste säga hejdå till Jonas undrar jag vad jag håller på med. Det känns som om jag sparkar mig själv på hjärtat varje gång. Varför utsätter jag mig själv för någonting som gör så ont och som jag inte alls är tvungen att göra? Jo, för att det är min dröm. Och min dröm att vara här överväger smärtan att vara ifrån Jonas. Hade jag inte velat det här till 100% så hade jag inte valt att vara ifrån honom. Och hade jag valt att stanna hemma så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Och inte min mamma heller för den delen, innan jag åkte så sa hon att om jag inte hade åkt nu så hade hon sparkat iväg mig haha, vilken mamma jag har. Hon känner mig bättre än jag känner mig själv vissa gånger. Jag är glad att jag gör det här nu för det känns faktiskt lite som nu eller aldrig. Och att jag har träffat underbara männsikor här råder det ingen tvekan över. När jag kom tillbaka från flygplatsen (för en timme sen) hade Natsuha lämnat ett meddelande på min dörr: I'm making pancakes tomorrow so please join us around 11am:). Det är skönt att det finns många som bryr sig här.